ibland, ibland
stackars lilla åsna
aldrig nöjd
ALDRIG.NÖJD.ALDRIG.NÖJD.ALDRIG.NÖJD.ALDRIG.NÖJD
ALDrigNÖjdALDrigNÖjdALDrigNÖjdALDrigNÖjdALDrigNÖjd
aldrig nöjd, aldrig nöjd, aldrig nöjd, aldrig nöjd, aldrig nöjd
Insikter eller kanske bara vilda, vansinniga fantasier?
Det känns som att mina föräldrar älskar min lillasyster mer än mig. Jag älskar henne mer än mig. Jag har fått mina föräldrars dåliga sidor. Alla de sidorna som jag föraktar hos dem. Så jag föraktar mig själv. Allting de inte gillar hos sig själva ser de i mig.
Hmm, börjar bli dags att gå till terapeuten snart märker jag...
Funderingar
Sitter och tänker tillbaka och minns. Funderar, grubblar. Inget positivt med att älta det förflutna. Ändå, ack så nödvändigt. Det är inte så lätt att gå vidare från saker som gjort ont i själen. Tiden läker alla sår men man kan fortfarande känna det som gått djupt.
Ibland när man letar så känns det inget alls. Äntligen, tänker man då, äntligen är det läkt. Sen helt plötsligt från ingenstans bubblar det upp till ytan.
Jag kan tänka tillbaka på all ångest, alla val och all press. Som lagts på hög under en längre tid. Och jag kan bli så frustrerad på mig själv, och andra. På människor som styrt mina val och pressat mig. Inte med mening och inte med ont uppsåt. Tvärtom. Människor som älskar mig har gjort det.
Och jag älskar dem. Men det gör så fruktansvärt ont ibland.
Sent på natten...
Jag undrar när saker gick snett? Vad var det egentligen som hände?
Allting är så flyktigt. Man tror att man ska minnas saker men upptäcker att allt flutit ihop till en flimrande kortfilm eller helt försvunnit.
Återigen, vad var det som hände? Jag kan svara ärligt.
Jag.Vet.Inte
Har ingen aning.
Nada.
Okej, jag kanske ljuger lite. Men faktiskt; jag är inte säker (jag vet inte).
Någonstans på vägen gick saker snett.
Jag slutade fungera.
Jag hade ångest för att gå upp ur sängen.
Jag stannade uppe hela nätter och grät salta tårar ner på kudden.
Jag slutade ringa folk.
Jag slutade svara på sms.
Jag gick inte till skolan.
Jag var inte inne på facebook.
Jag pratade inte.
Jag sov inte.
Jag åt inte.
Jag fanns inte.
Finns jag nu? Ja, ibland. Ibland drivs jag av mig själv, av kraft och livslust. Ibland kopplar jag på autopilot. Fejk skratt, fejk skämt, fejk Linnea.
Åh vad jag önskar att allt vore som vanligt igen. Fast samtidigt, vad är vanligt?
Vem är jag egentligen? Det känns som att jag har förlorat mig själv.
Panik.
Jag får verkligen panik när jag tänker att jag har förlorat mig själv. Kvar är bara en ynka skärva av som var jag förut. Jag är inte rolig. Jag är inte kreativ. Jag kan inte skriva. Jag har förlorat min fantasi. Jag vill inte läsa böcker.
Jag är ett pussel. Jag måste hitta bitarna och sätta ihop det till en helhet igen. Men tänk om det inte går? Tänk om bitarna försvunnit?
ingenrubrik
Jag saknar:
- Mikaela
- Erica
- Johanna
- Andra människor också
- Att leva på riktigt
- Glädje
- Kämparglöd
- Skolan (det trodde jag aldrig)
- Att tro på mig själv
- Att vara säker på något
- Att vara nöjd
- Att ha lust att fortsätta med allt
- Lycka
Jag hoppas att det är min tur att snart.
~ funderingar ~
Jag bollar med tanken att försvinna någonstans. För jag kvävs här. Kvävs av min egen närvaro. Det är sjukt egentligen.
I'm fucking trapped.
JaG HaR GjoRt DeT IgEn
Jag drömmer mig bort till en värld som jag omöjligt kommer få tillgång till. Det kommer alltid att vara just det, en dröm. De säger att det kommer fler chanser, men det gör det inte. Varje tillfälle som vittrar sönder är ett tillfälle mindre. Mitt liv rinner mig ur händerna och jag kan inte göra något åt det.
Det hade varit härligt att leva i en drömvärld. Vem vill inte det? Kan någon ta mig tillbaka? Kan Peter Pan komma och föra iväg mig till landet ingenstans. Jag vill åka i väg till ingenstans. Jag vill inte någonstans. Där ingenting egentligen betyder någonting. Man bara lever. Det finns ingen framtid där. Men det finns heller ingen historia, inga minnen. Man bara finns och är lycklig.
Här betyder allting för mycket. Det finns så många fel man kan göra. Allting betyder något. Varje tillfälle som ges till förändring som passerar betyder att jag gått miste om ännu en chans att förändra.
Jag önskar att ett hål kunde sluka mig så att jag bara utplånades. Aldrig funnits och finns inte mer. Putts väck. Borta. Och alla skulle vara lyckliga sedan. Men inte jag för jag hade aldrig levt.
CRASHCRASHCRASH
I feel like my life is a train going on its highest speed towards something unknown. It’s gone off trace. There’s no one steering. I’m going to crash. It’s only a matter of time. I’m not in control.
Does anything matter? I’m just going to crash anyways.
Allt och inget...
Jag brukade vara glad. Undrar vart det tog vägen? Kommer det någonsin tillbaka? Så jäkla trött. Bara trött. Och ledsen. Vad ska hända nu? Klump i magen. Förvirrande. Jag funderar på att åka till ett land där det regnar ganska mycket. Då kanske man kan få perspektiv på olika saker? Ett miljöombyte är inte alltid fel. Jag vill inte missa annat. Jag vill inte missa sommaren. Jag vill inte det. Så jäkla trött. Hela jävla tiden.
It's been a long, long time...
Tiden passerar som ett tåg i högsta fart. Ibland måste man tvinga sig själv att stanna upp och reflektera. Det är bra men samtidigt inte. Tankar som var neutrala blir lätt svarta emellanåt. Man undrar saker som man aldrig kan få svar på. Frågor som man, som liten, hoppades få svar på senare. Allt är en transportsträcka till något annat. Dagis är en transportsträcka till grundskolan. Grundskolan är en transportsträcka till gymnasiet. Gymnasiet är en transportsträcka till arbetslivet. Man tror att man ska finna svar senare. Men det får man inte.
Vi lever i framtiden. "Du måste tänka på framtiden!", "Vad vill du bli när du blir stor?", "Vad ska du välja för program i gymnasiet?". Jag måste göra detta, detta och detta. Jag måste gifta mig, jag måste lyckas, jag får inte bli som henne...
Vi lever i framtiden. Vi måste göra det. Samtidigt så proppas vi fulla med budskap som "lev i nuet". Ja för så jävla lätt är det ju verkligen!
Jag är bara rädd att jag en dag ska titta tillbaka på mitt liv och ångra att jag oroade mig så mycket för framtiden istället för att vara nöjd i nuet. Samtidigt är det omöjligt att vara nöjd. För man måste välja hela tiden. Val som är viktiga för framtiden.
Vi vår väl se hur det blir senare. Vi får väl se hur min generation kommer att må i framtiden. Jag är helt övertygad om att vi kommer dö tidigare än våra föräldrar.
FAN va lyckat...inte
Tanke på kvällskvisten...
Lycka är ytlig. Det är svårt att dölja glädje. Det syns på ytan. Det är desto lättare att dölja en ledsen människa bakom en mask. Tyvärr är det så.
