SJälviskt?
Liten flicka, lockigt hår
Blåa ögon
Skör
Törstande efter någon
Som bara ser henne
Som inte tar henne för given
Som sätter henne i första rummet
Som inte ställer krav
Som finns
I samvaro med flickan själv
Som vill att flickan ska finnas för denne också
Som skulle bry sig om hon försvann
Som lindrar och läker
Inte sviker
Aldrig lämnar ensam
Förstår att hon inte vill kväva, dra sig undan
Men det är inte lätt
Inte lätt
Som kan ge balans
Att förstå detta är att förstå vad som är fel vilket är svårt för de flesta
Jag ser vad jag vill se
Fast jag vill inte se
Vad jag ser
stand up strong
De säger carpe diem, lev för dagen
Det är inte enkelt, leva i sekunden
Det finns alltid en morgondag
Som bara är en stor oas jag måste simma över.
Ett stormande hav som aldrig slutar finnas.
Den är aldrig spegelblank
Jag kan inte se mig själv
För jag är splittrad i vågorna
Flyter iväg någonstans
Ogreppbar
Old shit...
29 januari 2009
Vem vet vart livet tog vägen
som vatten rinner det oss ur händerna.
En till synes oändlig oas av
minnen, längtan, kärlek, drömmar,
som plötsligt sinar ut.
Döden väntar oss alla. Den luktar
unket, ruttet, bittert, rädsla.
Så många som funnits, levt, är evigt glömda.
Endast avtryck i sanden som suddats ut av vågorna.
Depression
Jag är tårar på ett papper vitt,
jag är ord skrikna i falsett,
jag är förklaringen,
jag är en vän,
jag är en fiende,
jag kan förklara,
jag kan komplicera,
du känner mig,
och du känner mig inte.
Jag är åskan i ditt huvud,
jag är blixten,
jag finns ibland,
och när du försöker förklara då är jag borta med vinden.
Jag är tårar på ett papper vitt.
Berömmelse
Att lämna ett märke, ett avtryck
i en evighet som står stilla
i ett kretslopp som aldrig slutar existera,
är något som är så svårt
att många ägnar hela livet åt att greppa något
som man inte ens är säker på verkligen existerar.
Bekymmer
Synas och höras men inte riktigt finnas till
Gå igenom allt det som hör till
Passa in överallt
som en kameleont, ömsa skinn
Det är tillräckligt för att knäcka vem som helst
att inte riktigt existera när livet står stilla.
Det är inte konstigt att inte våga satsa fast man inget har att förlora.
FAN
Fan, jag som trodde allt flöt nu. Livet som gick sin gilla gång ni vet. FAN! Älskling, varför? Kan du inte förstå att du är bra som du är? Ingen behöver din smärta, inte du heller. Jävla återfall! Du som kämpat, gråtit, slitit, skrikit, förtvivlat.
Du vet väl att vi älskar dig? Jag vill inte se dig förgås av dina egna drömmar som för dig är ouppnåliga.
Men jag vet att de inte är det. Jag vet det för jag tror på dig. Tror inte du på mig? Jag önskar att du gjorde det... Om du bara gjorde det.
Förlåt för att vi blundade för att vi tvekade. För att vi inte vågade. Förlåt för vår feghet, för min feghet. Jag ska aldrig tveka igen.
Förlåt, älskling.
Poem
We're all lost in the world of perfection
We don't care that it's leading the wrong direction.
You just want to live in the spotlight,
Never thinking that your friends are no longer in sight.
You never dream of anything but fame
And you don't realize that you're no longer the same...
Vinna eller försvinna
Du springer hem för du orkar inte möta tankarna.
När gråten kommer smygande springer du snabbare fast benen värker.
Men du glömmer att tårar förråder och de går inte att hejda.
Du föreställer dig att du springer ifrån dina demoner.
Fast du vet att demoner inte går att springa ifrån.
Du vet att de är snabbare än du.
När benen viker sig under dig och du tappar andan så hinner de ifatt dig.
Men då är du inte rädd längre för det finns bara två alternativ.
Vinna eller försvinna.
Och du orkar inte springa ifrån det oundvikliga.
Du tycker inte det spelar någon roll om du försvinner för du orkar inte kämpa mer...
Kärlek, kärlek, kärlek
Vissa säger att det handlar om kemi och hjärnan.
Vissa säger att det är ett tillstånd, som en sjukdom ungefär.
Kanske är det en kombination. Kanske är det inte det.
Hoppas att de uppfnner en medicin för att bota olycklig kärlek och brustna hjärtan i framtiden, säger vissa som lider av kärlekens kval.
För tänk när man inte vill vara kär. När det inte är kul längre. Då blir det ju bara jobbigt.
Eller när någon är kär i en och man kan bjuda på ett glas med lite av den där medicinen så att ingen behövde bli sårad. Då kunde man ju undvika det jobbiga.
Men tänk om det egentligen är bäst att det får ta den tid det tar att läka ett brustet hjärta?. Vilka erfarenheter går man annars miste om?
Människor måste vara så produktiva hela tiden. Man vill inte lägga tid på saker som kanske faktiskt betyder något i framtiden. Vill inte att något var jobbigt.
Tänk om livet var lätt, då hade ju ingen velat kämpa och ingen viljat åstakomma något.
Våren, längtar jag dit?
Våren är så fin,
allting föds liksom på nytt.
Vindens fridfulla sus,
och bäckens stilla porlande brus.
Här sitter jag på bryggan,
och ser den lilla myggan,
som kämpande försöker slita sig ur vindens kast.
Jag håller en strut i min hand,
ser vågorna sakta rulla in mot strand.
Havsvinden rufsar om i mitt hår,
jag tar av mig mina skor och doppar mina tår.
(Det var så länge sedan jag skrev den här dikten, jag var bara 11. En av mina favoriter ändå. Tänk vad enkelt det var på den tiden, det tycker man nu i alla fall. Men då tyckte man det var svårt. Blir det aldrig enklare?)
När det var du och jag så fanns inga moln på himlen
Jag kommer aldrig att glömma när det var du och jag.
Jag vill tillbaks till dagen då vi gav varandra sanningen
och den blomstrade i våra hjärtan.
Ända tills stormen kom och blåste bort det vackra,
och kvar fanns bara våra lögner.
De var som ogräs som växte och som vi inte ignorera,
och våra vägar splittrades.
Tänk om jag hade byggt ett skydd runt våra hjärtan,
istället tog jag allt för givet.
Kanske hade inget förstörts då. Kanske hade det forfarande varit du och jag då.
Kanske.
Förlåt...
Kärleken till dig
river inombords.
Måste stilla min desperation,
men förmår inte säga,
de enkla orden som skulle förändra allt.
Fastän jag blundar är du allt jag ser.
Fastän jag håller för öronen så hör jag bara dig.
Det hjälper inte hur mycket jag försöker stänga ute dem,
dina ord ekar i mina tankar.
Jag är ledsen att jag inte vågar,
vågar vara lycklig tillsammans med dig.
Utan dig
Det känns som en evighet sen du lämnade mig fast det bara var några minuter sedan.
Minuter blir till timmar och timmar blir till år när du inte är nära.
Jag fryser, huden knottrar sig, luften är så mycket kallare nu när du inte är här.
Världen känns lite större, lite mer skrämmande, lite mörkare än för bara en stund sedan då du satt bredvid mig.
Jag sitter spänd, stolen är hård under mig och kroppen värker. Men jag vill inte röra mig förrän du kommer tillbaka.
Det känns som en kniv river i mitt hjärta då jag försöker förstå det du sagt. Hjärnan arbetar på högvarv.
Vart är jag? Händer det här verkligen? Vart är du?
Jag trodde vi var som pingviner du och jag, att vi skulle hålla ihop för alltid. Ska vi inte det?
Jag rör lite på mig, tittar på klockan. Det har gått en kvart.
Det är då det släpper och jag inser att du är borta. Du kommer inte tillbaka. Inte någonsin...
Sedan dränker jag mig själv i mina tårar.
Berömmelse
Det var kärlek vid första ögonkastet.
När du sjöng så skälvde världen och man visste att du var en på miljonen.
Du var en stjärna som lyste klarast på himlen, som lyste upp vår vardag.
Snart fanns du överallt och plötsligt visste alla vem du var.
Du fanns vart vi än tittade och på radion spelades din melodi.
Snart var du en ikon, en förebild för alla. Du var den som alla ville vara.
Men det de såg var en illusion. Ditt leende falskt, din glädje oäkta...
Du vände dig till vännerna som svek för berömmelsen, för ett uppslag i skvallerblaskan.
Du hittade andra vänner som gav dig lycka, men bara för ett tag.
Men du ville ha mer och mer. Vita tabletter som slank ner i strupen.
När världen snurrade fanns det ingen där för dig. När du grät salta tårar ner på kudden fanns det ingen som tröstade.
När du tappade greppet var ingen där för att hjälpa dig upp. Och snart var du glömd av alla som förut sjungit med i din refräng.
Och kvar fanns du som en skugga av krossade förhoppningar och drömmar och utan mark att stå på.
Ska vi aldrig ses mer?
Jag kan inte undgå att känna mig sårad,
känna trycket mot mitt hjärta.
Gråten är nära, jag känner ögonen svider.
Varför blev det som det blev egentligen?
Var det mitt fel? Om jag hade...
...gett mer, varit bättre... hade allt varit annorlunda då?
Det känns som om en öken har vuxit fram mellan oss,
som en oövervinnlig torka av söndersmulad kärlek, vänskap, önskemål, besvikelse.
Om jag bara hade kraften att vattna marken, se sprickorna hela sig framför mina ögon.
Men jag orkar inte.
Svensson?
Du är den som aldrig sticker ut,
den som alltid följer strömmen.
Du föddes som in i ett stim,
det var inte ditt fel.
Du säger aldrig emot,
du gör inget som är udda.
Du är emot krig och svält,
för det är ju alla andra.
Du köper ekologiska bananer
och känner dig bra.
Vi möttes i trappuppgången idag och du sa hej,
för det gör man ju.
Du pratar inte i bussen,
för det gör man ju bara inte.
Ditt hår är blont och dina ögon är blå.
Det står Svensson på din dörr.
En till dikt om mobbing...
Det fanns inget att bryta ner för du var redan bruten.
När vi kom mot dig var du misstänksam.
- Kom igen, du vet att du vill!
Vi skrattade hånfullt.
Du viskade: jag vet inte.
Fast du visste att du inte hade något val, inte egentligen.
Men du vågade stå emot ändå...
- Vågar du inte eller?
Plötsligt var du stark fast du visste att du skulle ångra det.
- Nej! Jag vill inte.
Det var då händer blev till vapen och förvåning övergick i vrede.
Hårda knogar mot mjuk kropp. Krasande, skratt, tårar, blod.
Då visste jag att du inte var du längre.
Du hade vänt dig inåt, sökt skydd inne i dig själv.
Din blick var glasartad...
Och när du föll visste jag att det inte var du som föll.
Det som fanns kvar på marken när jag sprang var ett tomt skal som en gång hade varit du.
Och mina tårar blandades med regnet.
Som en tandemcykel...
Vi var som en tandemcykel du och jag.
Vi fanns alltid där för varandra, sammansvetsade i stål.
Vi var varandras största styrka och svaghet och vi bar varandras vikt.
Vi skulle inte ha fungerat utan varandra, du var jag och jag var du.
Sedan när vår kärlek rostade då visste vi åtminstone att vi alltid skulle ha varandra.
