Sagas Värld

Det fanns inget att bryta ner för du var redan bruten.
När vi kom mot dig var du misstänksam.
- Kom igen, du vet att du vill!
Vi skrattade hånfullt.
Du viskade: jag vet inte.
Fast du visste att du inte hade något val, inte egentligen.
Men du vågade stå emot ändå...
- Vågar du inte eller?
Plötsligt var du stark fast du visste att du skulle ångra det.
- Nej! Jag vill inte.
Det var då händer blev till vapen och förvåning övergick i vrede.
Hårda knogar mot mjuk kropp. Krasande, skratt, tårar, blod.
Då visste jag att du inte var du längre.
Du hade vänt dig inåt, sökt skydd inne i dig själv.
Din blick var glasartad...
Och när du föll visste jag att det inte var du som föll.
Det som fanns kvar på marken när jag sprang var ett tomt skal som en gång hade varit du.

Och mina tårar blandades med regnet.

Vi var som en tandemcykel du och jag.

Vi fanns alltid där för varandra, sammansvetsade i stål.

Vi var varandras största styrka och svaghet och vi bar varandras vikt.

Vi skulle inte ha fungerat utan varandra, du var jag och jag var du.

Sedan när vår kärlek rostade då visste vi åtminstone att vi alltid skulle ha varandra. 

Att hata dig var ett snedsteg, att förgöra dig var mitt livs största misstag...

Du var så skör, så sårbar

Så lätt att trycka ner

Allt som saknades för dig var viljan att kämpa

Sedan skulle jag aldrig ha gjort dig illa mer.

Men det gjorde du inte och det blev ditt misstag...

Den dag du slutade kämpa slutade du även att existera,

Att förgöra dig var så lätt, det var så lätt.

Men det blev mitt misstag, mitt livs misstag.

Att ge dig blev ditt misstag,

Att inte ge mig blev mitt.

Vi var så lika du och jag, så tvärtemot allt.

Du hatade mig,

Jag hatade mig.

Du hatade dig

Jag hatade dig.

Den dag du slutade att existera, den dagen började jag leva. Vi båda dog samtidigt, förutom att mitt hjärta slår och ditt inte.

Du anar inte hur jag ångrar allt, att dö vore en gåva, en ynklig gåva. Att dö är för fega, för fega personer som inte vågar leva med den skam de själva har skapat sig...

Jag lever och plågas varje dag, du anar inte hur mycket jag ångrar och önskar att allt varit annorlunda.

Men det är det inte.



(Ps. det handlar inte om mig eller någon annan jag känner, bara så att ni vet)

Den rätta vägen är att inte alltid hitta rätt, för att hitta rätt måste man gå fel först. Hur ska man annars veta vilken väg som är rätt?

Lycka är som pengar. När du arbetar hårt så får du det som belöning. När du väl har fått den så håll i den hårt för livet blir så mycket fattigare utan den.

"Jag önskar att du var här med mig, för alltid" sa hon.

"Jag önskar att jag kunde vara här med dig för alltid.", sa han.

"Men det går inte"

"Nej, det går inte"

När jag ser framåt ser jag bara mörker. Men det är ett välkomnande mörker som slukar världen framför mig. Världen som är okänd för mig.

När jag ser bakåt ser jag dig stå där och le och jag blir varm inombords. När jag vänder mig om märker jag att jag inte kan röra mig bakåt.

Du slutar le och skakar på huvudet.

"Du kan inte gå tillbaka", viskar du. "Du måste gå framåt, kom ihåg mig så ses vi snart igen".

Jag börjar gå framåt och vänder mig inte om förrän mörkret har omringat mig, då är du försvunnen.