Förlåt...
Kärleken till dig
river inombords.
Måste stilla min desperation,
men förmår inte säga,
de enkla orden som skulle förändra allt.
Fastän jag blundar är du allt jag ser.
Fastän jag håller för öronen så hör jag bara dig.
Det hjälper inte hur mycket jag försöker stänga ute dem,
dina ord ekar i mina tankar.
Jag är ledsen att jag inte vågar,
vågar vara lycklig tillsammans med dig.
Utan dig
Det känns som en evighet sen du lämnade mig fast det bara var några minuter sedan.
Minuter blir till timmar och timmar blir till år när du inte är nära.
Jag fryser, huden knottrar sig, luften är så mycket kallare nu när du inte är här.
Världen känns lite större, lite mer skrämmande, lite mörkare än för bara en stund sedan då du satt bredvid mig.
Jag sitter spänd, stolen är hård under mig och kroppen värker. Men jag vill inte röra mig förrän du kommer tillbaka.
Det känns som en kniv river i mitt hjärta då jag försöker förstå det du sagt. Hjärnan arbetar på högvarv.
Vart är jag? Händer det här verkligen? Vart är du?
Jag trodde vi var som pingviner du och jag, att vi skulle hålla ihop för alltid. Ska vi inte det?
Jag rör lite på mig, tittar på klockan. Det har gått en kvart.
Det är då det släpper och jag inser att du är borta. Du kommer inte tillbaka. Inte någonsin...
Sedan dränker jag mig själv i mina tårar.
Berömmelse
Det var kärlek vid första ögonkastet.
När du sjöng så skälvde världen och man visste att du var en på miljonen.
Du var en stjärna som lyste klarast på himlen, som lyste upp vår vardag.
Snart fanns du överallt och plötsligt visste alla vem du var.
Du fanns vart vi än tittade och på radion spelades din melodi.
Snart var du en ikon, en förebild för alla. Du var den som alla ville vara.
Men det de såg var en illusion. Ditt leende falskt, din glädje oäkta...
Du vände dig till vännerna som svek för berömmelsen, för ett uppslag i skvallerblaskan.
Du hittade andra vänner som gav dig lycka, men bara för ett tag.
Men du ville ha mer och mer. Vita tabletter som slank ner i strupen.
När världen snurrade fanns det ingen där för dig. När du grät salta tårar ner på kudden fanns det ingen som tröstade.
När du tappade greppet var ingen där för att hjälpa dig upp. Och snart var du glömd av alla som förut sjungit med i din refräng.
Och kvar fanns du som en skugga av krossade förhoppningar och drömmar och utan mark att stå på.
Ska vi aldrig ses mer?
Jag kan inte undgå att känna mig sårad,
känna trycket mot mitt hjärta.
Gråten är nära, jag känner ögonen svider.
Varför blev det som det blev egentligen?
Var det mitt fel? Om jag hade...
...gett mer, varit bättre... hade allt varit annorlunda då?
Det känns som om en öken har vuxit fram mellan oss,
som en oövervinnlig torka av söndersmulad kärlek, vänskap, önskemål, besvikelse.
Om jag bara hade kraften att vattna marken, se sprickorna hela sig framför mina ögon.
Men jag orkar inte.
Svensson?
Du är den som aldrig sticker ut,
den som alltid följer strömmen.
Du föddes som in i ett stim,
det var inte ditt fel.
Du säger aldrig emot,
du gör inget som är udda.
Du är emot krig och svält,
för det är ju alla andra.
Du köper ekologiska bananer
och känner dig bra.
Vi möttes i trappuppgången idag och du sa hej,
för det gör man ju.
Du pratar inte i bussen,
för det gör man ju bara inte.
Ditt hår är blont och dina ögon är blå.
Det står Svensson på din dörr.
