Sagas Värld

Att hata dig var ett snedsteg, att förgöra dig var mitt livs största misstag...

Du var så skör, så sårbar

Så lätt att trycka ner

Allt som saknades för dig var viljan att kämpa

Sedan skulle jag aldrig ha gjort dig illa mer.

Men det gjorde du inte och det blev ditt misstag...

Den dag du slutade kämpa slutade du även att existera,

Att förgöra dig var så lätt, det var så lätt.

Men det blev mitt misstag, mitt livs misstag.

Att ge dig blev ditt misstag,

Att inte ge mig blev mitt.

Vi var så lika du och jag, så tvärtemot allt.

Du hatade mig,

Jag hatade mig.

Du hatade dig

Jag hatade dig.

Den dag du slutade att existera, den dagen började jag leva. Vi båda dog samtidigt, förutom att mitt hjärta slår och ditt inte.

Du anar inte hur jag ångrar allt, att dö vore en gåva, en ynklig gåva. Att dö är för fega, för fega personer som inte vågar leva med den skam de själva har skapat sig...

Jag lever och plågas varje dag, du anar inte hur mycket jag ångrar och önskar att allt varit annorlunda.

Men det är det inte.



(Ps. det handlar inte om mig eller någon annan jag känner, bara så att ni vet)

"Jag önskar att du var här med mig, för alltid" sa hon.

"Jag önskar att jag kunde vara här med dig för alltid.", sa han.

"Men det går inte"

"Nej, det går inte"

När jag ser framåt ser jag bara mörker. Men det är ett välkomnande mörker som slukar världen framför mig. Världen som är okänd för mig.

När jag ser bakåt ser jag dig stå där och le och jag blir varm inombords. När jag vänder mig om märker jag att jag inte kan röra mig bakåt.

Du slutar le och skakar på huvudet.

"Du kan inte gå tillbaka", viskar du. "Du måste gå framåt, kom ihåg mig så ses vi snart igen".

Jag börjar gå framåt och vänder mig inte om förrän mörkret har omringat mig, då är du försvunnen.