Dikt
En dikt jag skrev för ganska länge sedan, den handlar om mobbing ur en mobbares synvinkel.
Att hata dig var ett snedsteg, att förgöra dig var mitt livs största misstag...
Du var så skör, så sårbar
Så lätt att trycka ner
Allt som saknades för dig var viljan att kämpa
Sedan skulle jag aldrig ha gjort dig illa mer.
Men det gjorde du inte och det blev ditt misstag...
Den dag du slutade kämpa slutade du även att existera,
Att förgöra dig var så lätt, det var så lätt.
Men det blev mitt misstag, mitt livs misstag.
Att ge dig blev ditt misstag,
Att inte ge mig blev mitt.
Vi var så lika du och jag, så tvärtemot allt.
Du hatade mig,
Jag hatade mig.
Du hatade dig
Jag hatade dig.
Den dag du slutade att existera, den dagen började jag leva. Vi båda dog samtidigt, förutom att mitt hjärta slår och ditt inte.
Du anar inte hur jag ångrar allt, att dö vore en gåva, en ynklig gåva. Att dö är för fega, för fega personer som inte vågar leva med den skam de själva har skapat sig...
Jag lever och plågas varje dag, du anar inte hur mycket jag ångrar och önskar att allt varit annorlunda.
Men det är det inte.
(Ps. det handlar inte om mig eller någon annan jag känner, bara så att ni vet)
