En till dikt om mobbing...
Det fanns inget att bryta ner för du var redan bruten.
När vi kom mot dig var du misstänksam.
- Kom igen, du vet att du vill!
Vi skrattade hånfullt.
Du viskade: jag vet inte.
Fast du visste att du inte hade något val, inte egentligen.
Men du vågade stå emot ändå...
- Vågar du inte eller?
Plötsligt var du stark fast du visste att du skulle ångra det.
- Nej! Jag vill inte.
Det var då händer blev till vapen och förvåning övergick i vrede.
Hårda knogar mot mjuk kropp. Krasande, skratt, tårar, blod.
Då visste jag att du inte var du längre.
Du hade vänt dig inåt, sökt skydd inne i dig själv.
Din blick var glasartad...
Och när du föll visste jag att det inte var du som föll.
Det som fanns kvar på marken när jag sprang var ett tomt skal som en gång hade varit du.
Och mina tårar blandades med regnet.
