Våren, längtar jag dit?
Våren är så fin,
allting föds liksom på nytt.
Vindens fridfulla sus,
och bäckens stilla porlande brus.
Här sitter jag på bryggan,
och ser den lilla myggan,
som kämpande försöker slita sig ur vindens kast.
Jag håller en strut i min hand,
ser vågorna sakta rulla in mot strand.
Havsvinden rufsar om i mitt hår,
jag tar av mig mina skor och doppar mina tår.
(Det var så länge sedan jag skrev den här dikten, jag var bara 11. En av mina favoriter ändå. Tänk vad enkelt det var på den tiden, det tycker man nu i alla fall. Men då tyckte man det var svårt. Blir det aldrig enklare?)
Kommentarer
Trackback
