Berömmelse
Det var kärlek vid första ögonkastet.
När du sjöng så skälvde världen och man visste att du var en på miljonen.
Du var en stjärna som lyste klarast på himlen, som lyste upp vår vardag.
Snart fanns du överallt och plötsligt visste alla vem du var.
Du fanns vart vi än tittade och på radion spelades din melodi.
Snart var du en ikon, en förebild för alla. Du var den som alla ville vara.
Men det de såg var en illusion. Ditt leende falskt, din glädje oäkta...
Du vände dig till vännerna som svek för berömmelsen, för ett uppslag i skvallerblaskan.
Du hittade andra vänner som gav dig lycka, men bara för ett tag.
Men du ville ha mer och mer. Vita tabletter som slank ner i strupen.
När världen snurrade fanns det ingen där för dig. När du grät salta tårar ner på kudden fanns det ingen som tröstade.
När du tappade greppet var ingen där för att hjälpa dig upp. Och snart var du glömd av alla som förut sjungit med i din refräng.
Och kvar fanns du som en skugga av krossade förhoppningar och drömmar och utan mark att stå på.
