Sagas Värld

Det finns vissa saker som man önskar att man kunde glömma. Minnen som man kunde utestänga. Men det går inte att utestänga något så starkt, något så abstrakt, något som gör så ont. I alla fall inte de starkaste, de som påverkat oss mest. De är de som hänger kvar, hela livet, som ett ärr i själen. Jag är brännmärkt. Jag bär på en hemlighet. Det är inget som syns utanpå, inget konkret, inget du kan ta på. Jag saknar inget ben. Jag är inte rullstolsbunden. Ändå är jag krympling. Jag är skadad. Ja, visst finns det minnen jag önskar jag kunde glömma. Det här är en av dem.

Det finns så mycket som jag hatar med sjukhus. De vita väggarna, den gula sjukhusfilten som är sträv och tjock under mina fingrar, lukten, men också känslan. Känslan av död och sjukdom som hänger i luften som en påträngande stank som inte går att stänga ute. Känslan av mammas kalla, vita hand i mina friska, starka. Jag hatar att vad som helst kan hända innanför de vita väggarna och världen utanför kommer inte ens att stanna upp för en sekund. Allting kommer fortsätta precis som innan, precis som det alltid har gjort. Gröna löv kommer byta färg och falla till marken, människor kommer att skynda till jobbet, affärer kommer att öppna och stänga, ....