aldrig nöjd
ALDRIG.NÖJD.ALDRIG.NÖJD.ALDRIG.NÖJD.ALDRIG.NÖJD
ALDrigNÖjdALDrigNÖjdALDrigNÖjdALDrigNÖjdALDrigNÖjd
aldrig nöjd, aldrig nöjd, aldrig nöjd, aldrig nöjd, aldrig nöjd
Insikter eller kanske bara vilda, vansinniga fantasier?
Det känns som att mina föräldrar älskar min lillasyster mer än mig. Jag älskar henne mer än mig. Jag har fått mina föräldrars dåliga sidor. Alla de sidorna som jag föraktar hos dem. Så jag föraktar mig själv. Allting de inte gillar hos sig själva ser de i mig.
Hmm, börjar bli dags att gå till terapeuten snart märker jag...
Funderingar
Sitter och tänker tillbaka och minns. Funderar, grubblar. Inget positivt med att älta det förflutna. Ändå, ack så nödvändigt. Det är inte så lätt att gå vidare från saker som gjort ont i själen. Tiden läker alla sår men man kan fortfarande känna det som gått djupt.
Ibland när man letar så känns det inget alls. Äntligen, tänker man då, äntligen är det läkt. Sen helt plötsligt från ingenstans bubblar det upp till ytan.
Jag kan tänka tillbaka på all ångest, alla val och all press. Som lagts på hög under en längre tid. Och jag kan bli så frustrerad på mig själv, och andra. På människor som styrt mina val och pressat mig. Inte med mening och inte med ont uppsåt. Tvärtom. Människor som älskar mig har gjort det.
Och jag älskar dem. Men det gör så fruktansvärt ont ibland.
Sent på natten...
Jag undrar när saker gick snett? Vad var det egentligen som hände?
Allting är så flyktigt. Man tror att man ska minnas saker men upptäcker att allt flutit ihop till en flimrande kortfilm eller helt försvunnit.
Återigen, vad var det som hände? Jag kan svara ärligt.
Jag.Vet.Inte
Har ingen aning.
Nada.
Okej, jag kanske ljuger lite. Men faktiskt; jag är inte säker (jag vet inte).
Någonstans på vägen gick saker snett.
Jag slutade fungera.
Jag hade ångest för att gå upp ur sängen.
Jag stannade uppe hela nätter och grät salta tårar ner på kudden.
Jag slutade ringa folk.
Jag slutade svara på sms.
Jag gick inte till skolan.
Jag var inte inne på facebook.
Jag pratade inte.
Jag sov inte.
Jag åt inte.
Jag fanns inte.
Finns jag nu? Ja, ibland. Ibland drivs jag av mig själv, av kraft och livslust. Ibland kopplar jag på autopilot. Fejk skratt, fejk skämt, fejk Linnea.
Åh vad jag önskar att allt vore som vanligt igen. Fast samtidigt, vad är vanligt?
Vem är jag egentligen? Det känns som att jag har förlorat mig själv.
